emmaslillaplats

Ibland så kan man bli sårad av någon nära, jag trodde inte att personen i fråga hade en sån sne syn på mig och mitt liv..
Det sårar mer än vad du tror när du får för dig att ens liv har vart någon jävla dans på rosor och jag har fått allt serverat..
Jag har mått så dåligt så jag såg inget liv längre, jag ville inte leva jag försökte att inte få leva..
Jag ville välja en okänd väg och få ett slut på mitt mående, ett destruktivit liv där jag lät ALLA utnyttja mig hur dom ville, där jag vart sårad om och om igen och det enda jag tänkte " På något sätt så förtjänade jag det här"
Himlen var inte blå, den var mer svart, den skiftade inte ens till gråmulet utan det var KONSTANT svart, folk trodde jag mådde bra, snygg, smal och alltid ett leende på läpparna och rätt så charmig,
Men skenet bedrar och när jag kom hem så tog jag av mig den masken och allt kom ikapp och panikattackerna kom titt som tätt eller mer tätt och tätt.
Jag rådde andra, jag hjälpte andra, jag gav hela mig själv i andras välmående förutom mitt eget mående, jag försökte skjuta bort det, alkoholen bedövade mig en del.. Det var skönt, rädd att bli beroende av alkoholen vart jag men jag brydde mig inte, med alkohol i kroppen vart jag avslappnad och jag släppte allt och många gånger vart funderingar "undra om det gör ont att hoppa framför tåget?"
"Undra hur det blir i mitt andra liv där jag kanske förtjänar att leva".
"Varför förtjänar jag att leva, när JAG valde att det lilla barnet som växte i mig INTE fick leva längre än 11,5 vecka, vem ger mig rätten att ta bort ett liv"
Dom tankarna dök upp lite då och då men helst så kröp dom fram när jag var ensam eller berusad eller båda två.
För vad jag än gjorde så kändes det som jag gjorde bort mig, var dum och trögfattad, jag var en nolla som inte fattade något och att jag förtjänade inget.
Så har jag trott i den största delen av mitt liv, att jag kan inte..
Alla andra är smarta men inte jag..
Att gå med dom känslorna, att trippa på tå runt livet för att inte utmärka min dumhet eller göra bort mig så folk skrattar åt mig är kändes fruktansvärt jobbigt.
Jag visade aldrig mina svagheter inför andra, folk trodde att jag var en stark tjej som klarade av allt. men i själva verket var jag i det Svarta hålet och skrek efter hjälp!
Ingen fanns där, jag var ensam..
Jag skar mig själv för att känna mig levande, jag var en levande död.
Förvirring och ett destruktivt beteende är ingen bra matchning och en massa jobbiga saker har jag utsatt mig för är svåra att repa sig ifrån..
Ärr finns kvar både synliga och osynliga..

Livsklockan ringde en dag och jag svarade..

Jag gjorde ett val en dag, jag valde att inte må så här dåligt, jag valde att stänga dörren bakom mig och låta det förflutna va det förflutna och lämna det där för jag har ingen användning för det idag.
Styrkan hittar jag genom mig själv och jag VÄLJER vad jag ska känna och vad jag ska göra.
Att ha känt mig som en onödig, vandrande själ på denna jord till att få känna att det är okej att det går bra för mig ibland är en fröjd.
Och det här är INTE pga av min sambo utan jag har lärt mig själv hur jag kan känna mig hel igen..
En riktigt jobbigt och påfrestande läketid är det, men det blir bättre!
Det negativa håller sig borta och jag plockar bara fram det positiva i ALLT, det är så jag lever idag..
Den livsynen har fört mig till ett liv jag ALDRIG trodde att jag skulle få,
men jag har fått det.
JAG förändrades, och jag gjorde det själv utan hjälp, för att jag kan!
Jag behandlar och månar om mitt liv, jag tar hand om det och jag vårdar det och ser allt mycket klarare, jag hittar på nya vackra saker, jag brukar blunda och ta ett djupt andetag och bara njuta i några sekunder och det har fått mig att förstå hur vackert livet är, fågelkvitter är mitt absoluta favoritljud i naturen. Kan lyssna på det hur länge som helst och faktiskt bara njuta..

Så om någon säger att jag INTE vet hur det är att må dåligt så kan jag bara säga att dom är väldigt fel ute, ett sånt svart hål som jag levde i... fy fan säger jag bara!
Så säger jag inte att jag är speciell för att jag har vart där utan dom flesta har vart där och kan förstå HUR det känns.
Men jag har valt att inte leva där, männsikor, djur, klockan och jorden har gått vidare från det förflutna, åren har gått förbi så det är ingen idé och stanna där, alla har gått vidare och jag ville inte vara ensam längre så jag valde att följa med..

Så livsklockan slog och jag vaknade till liv igen och nu har jag fullt ansvar av vart mitt liv tar vägen, ingen annan kan ta hand om det, utan det ligger hos mig nu hur jag vill ha det och vilken förebild jag vill vara för min dotter..