emmaslillaplats

Eller jag är oftast glad, iriiterande positiv och glad!
Men det är den jag är så om man inte gillar det så är det bara att gå.

Vi hade besök idag av L med sina två underbara döttrar R & N. Det var så himla kul och träffa dom och tiden gick alldeles för snabbt men men så kan det ju vara.
L är en tjej jag mår riktigt bra av, man får skratta och man kan prata ur sig och vi tänker lika på många plan.
I alla fall så berättade hon en liten episod som hände för inte alls länge sen som jag vart så varm i hjärtat av och väldigt glad.
Vi har ju umgåtts med samma människor så jag känner ju nästan alla hon umgås med.
Det var en helg nyss då det var ett gäng som var hemma hos dom och grillade (känner allihopa)
Så kom dom in på mig helt plötsligt, hennes bror och jag hade "a thing" för många år sen men vi funkade inte helt enkelt ihop så det avslutades men "no hard feelings" från något håll.
Dom snackade om kärlek och han sa att " Ja men det är som med Emma.  Jag såg ALLT som alla andra såg att vi passade perfekt, men det funkade inte helt enkelt"
Den vägen kom samtalsämnet "Emma" upp.
"Alltså hon är en sån skön människa, hon är alltid så sprallig och glad" "Man ser henne aldrig sur och det gör ju henne störtskön"
Komplimang efter komplimang så L sa att hon satt och blev alldeles lycklig att få höra hur mycket gott folk pratar om mig.
Det gjorde mig minst lika glad, jag är glad att jag kan göra andra glada genom att vara mig själv det startar ett enormt lyckorus inombords och jag kanske förtjänar att bara vara runt såna som gillar mig för den jag är.

Jag tror att det kan ha med att göra hur jag ser på livet, jag har inte tid att sitta och sura i månader över något utan jag grinar ur mig sen är det bra, då börjar jakten efter ljuset i tunneln.
Jag har alltid vart den här människan och kommer ALDRIG att förändras, eller jo när jag var 14-17 var jag en riktig skitunge som inte uppskattade någonting och jag är GLAD att jag växte upp tillslut och insåg att världen funkar inte på ens egna villkor utan det är tvåsidigt i vuxenvärlden så jag fick lov att ändra min syn på världen och det gav mig mitt första jobb. Men hur smart är man när man är så ung?? Det är ju faktiskt sant att hjärnan fungerar inte som den ska under tonåren ;)
Min uppfostran är såhär och jag är glad att min familj har lärt mig och varandra hur man ska bemöta livet och hur man beter sig mot andra:
Hänsyn, respekt, lyssna på andra, vänlighet och acceptera att alla är olika och positiva energier skapar en bra tillvaro och skapar bra relationer med kompisar,familj och jobblivet.
Det är allt jag behöver, och jag har aldrig direkt fått någon negativ respons varken av mina riktiga vänner, familj eller vuxna människor utan jag får höra att man är glad, positiv och framåt och det är ju det som krävs idag för att lyckas inom familjenförhållande, vänskap, jobbförhållanden.
Så varför ändra ett vinnande koncept?

Livet är ju inte enkelt, men det är ingen som har sagt det heller utan det handlar ju om HUR man lever det.
Att ge folk ett leende så får man ALLTID ett leende tillbaka och det mår man bra av.
Om dom inte ler tillbaka, so what? Du försökte i alla fall och det är det bästa man kan göra.

jag har inte tid att vara någon annan än mig själv och nu när jag har börjat insett hur några människor inte är värda min energi längre så börjar bra saker hända runt omkring mig IGEN.
Snacka om energier har makten :D