Namn..
Min uppfattning om en förlossning och graviditet är svårt att sätta fingret på, en fantastisk uppelvelse och mina intinkter har förstärkts än HEL del, förlossningen gjorde ont men det ska den ju göra, akuta snittet gjorde inte så jag hamnade i någon obalans med mig eller Ellie jag fattade att jag hade blivit mamma och jag tog till henne med en gång (så fort jag kom från operation) jag fattar inte snacket om att det är risk att man inte tar till sig barnet för att man blir snittad det kan väl lik gärna hända om du föder barn på en kvart att du hamnar i chock eller oavsätt, jag fattar inte vad folk snackar om fattar dom inte att det skrämmer folk.
Fast det är skönt att jag inte är en sån som har lusläst alla böcker om hur och vad kan hända, jag var harmonisk och säker under hela graviditeten förutom en gång i v.37 när jag inte hade känt henne på 36 timmar då ringde jag och fick komma in och kolla, och allt var bra!
Men annars så har jag inte gjort en sån stor grej att jag var gravid och man ska inte göra det så överdrivet komplicerat vi har gjort det här i tusentals år, jag levde som vanligt minus ciggaretter, alkohol och för mycket onyttig mat SJÄLVKLART!
Jag litade på mig själv och det var den bästa "boken" jag läste så det rekommenderar jag starkt.
Min förlossningsplan var rätt tunt skrivet, vi skrev där för att det skulle stå någonting men jag skrev mest att jag tar det som det kommer"
En skön, harmonisk, avslappnad inställning till graviditeten och förlossningen hjälpte mig på vägen, jag gick ingen profylaxkurs eller mindfluness, dom var fullbokade :D
Jag använde mer av mig själv och lyssnade bara på mig, min kropp och mitt barn, och det funkade HUR BRA SOM HELST, jag använde min yoga erfarenhet, gick in i mig själv och bara andades.. jag skrek aldrig, all energi ville jag spara till jag skulle krysta,
Barnmorskan var till och med imponerad av hur jag gick in i mig själv så att säga,
kan inte vart kul för T som satt brevid och inte fick så många ord från mig på mååånga timmar :D
Tyvärr så fick jag inte använda energin till att krysta efter komplikationer på vägen som gjorde så ett akut snitt vart aktuellt.
DÄR fick jag använda min energi till att gå igenom snittet i huvudet ett par gånger och barnmorskan:
"Hur känns det, nu blir det inte som du hade tänkt dig"
- Helt okej, så länge bebisen kommer ut. Fick hon till svar.
Jag var aldrig rädd, jag hade inte tid och bli rädd, det räckte med att Ellie var stressad i magen så då behövde hon inte att hennes mamma stressad så jag var cool.
" Ni är ett sånt här par som vi önskar att alla var när något sånt här händer" Sa läkaren som bestämde kejsarsnittet med ett leende.
- Tack... eller nu vad man säger.
Jag hade förberett mig på att Ellie skulle vara tyst när dom "plockade" ut henne eftersom barnet kanske inte hinner med så dom behöver lite hjälp när dom kommer ut, MEN hon skrek i snittet och vi började gråta av glädje efter då 24 timmars jobb.
"fantastiskt fin färg" "härligt att du skirker på en gång"
Sånt kommer jag ihåg.. Fortfarande visste vi inte att det var en tjej..
"bebisen är äntligen här Honey" sa min sambo..
Ja ÄNTLIGEN tänkte jag.
En positiv upplevelse som jag LÄTT skulle göra om och jag tar med den här positiva upplevelsen om det blir mer barn.
Det som var svårast var namnet, vilket namn skulle vi ge henne, vilket namn ska hon bära hela livet..
Det tog några dagar innan vi bestämde oss. Ellie fanns inte med på vår lista ens..
Men hon såg inte ut som något av namnen vi hade..
Ellie hittade vi på internet hahaha
Lill-Emma är mellannamnet
Lill efter Tommys mamma Inga-Lill och Emma efter mig,gammelmormor och gammelgammelmormor
Lill-Emma och hon är en mini-me så det passar ju utmärkt.
Men det var det jobbigaste beslutet tycker jag personligen,
det som jag trodde skulle vara superenkelt var supersvårt.
Men nästa barn kanske passar att heta något av alla tjejnamn på lista :D
Livia och Polly är favoriter om den blir en till flicka.
pojknamn är lite hemliga för vi har bara 2 st hahaha.
så liiiten juuh..
Ta det lugnt, allt ordnar sig :)
Fast det är skönt att jag inte är en sån som har lusläst alla böcker om hur och vad kan hända, jag var harmonisk och säker under hela graviditeten förutom en gång i v.37 när jag inte hade känt henne på 36 timmar då ringde jag och fick komma in och kolla, och allt var bra!
Men annars så har jag inte gjort en sån stor grej att jag var gravid och man ska inte göra det så överdrivet komplicerat vi har gjort det här i tusentals år, jag levde som vanligt minus ciggaretter, alkohol och för mycket onyttig mat SJÄLVKLART!
Jag litade på mig själv och det var den bästa "boken" jag läste så det rekommenderar jag starkt.
Min förlossningsplan var rätt tunt skrivet, vi skrev där för att det skulle stå någonting men jag skrev mest att jag tar det som det kommer"
En skön, harmonisk, avslappnad inställning till graviditeten och förlossningen hjälpte mig på vägen, jag gick ingen profylaxkurs eller mindfluness, dom var fullbokade :D
Jag använde mer av mig själv och lyssnade bara på mig, min kropp och mitt barn, och det funkade HUR BRA SOM HELST, jag använde min yoga erfarenhet, gick in i mig själv och bara andades.. jag skrek aldrig, all energi ville jag spara till jag skulle krysta,
Barnmorskan var till och med imponerad av hur jag gick in i mig själv så att säga,
kan inte vart kul för T som satt brevid och inte fick så många ord från mig på mååånga timmar :D
Tyvärr så fick jag inte använda energin till att krysta efter komplikationer på vägen som gjorde så ett akut snitt vart aktuellt.
DÄR fick jag använda min energi till att gå igenom snittet i huvudet ett par gånger och barnmorskan:
"Hur känns det, nu blir det inte som du hade tänkt dig"
- Helt okej, så länge bebisen kommer ut. Fick hon till svar.
Jag var aldrig rädd, jag hade inte tid och bli rädd, det räckte med att Ellie var stressad i magen så då behövde hon inte att hennes mamma stressad så jag var cool.
" Ni är ett sånt här par som vi önskar att alla var när något sånt här händer" Sa läkaren som bestämde kejsarsnittet med ett leende.
- Tack... eller nu vad man säger.
Jag hade förberett mig på att Ellie skulle vara tyst när dom "plockade" ut henne eftersom barnet kanske inte hinner med så dom behöver lite hjälp när dom kommer ut, MEN hon skrek i snittet och vi började gråta av glädje efter då 24 timmars jobb.
"fantastiskt fin färg" "härligt att du skirker på en gång"
Sånt kommer jag ihåg.. Fortfarande visste vi inte att det var en tjej..
"bebisen är äntligen här Honey" sa min sambo..
Ja ÄNTLIGEN tänkte jag.
En positiv upplevelse som jag LÄTT skulle göra om och jag tar med den här positiva upplevelsen om det blir mer barn.
Det som var svårast var namnet, vilket namn skulle vi ge henne, vilket namn ska hon bära hela livet..
Det tog några dagar innan vi bestämde oss. Ellie fanns inte med på vår lista ens..
Men hon såg inte ut som något av namnen vi hade..
Ellie hittade vi på internet hahaha
Lill-Emma är mellannamnet
Lill efter Tommys mamma Inga-Lill och Emma efter mig,gammelmormor och gammelgammelmormor
Lill-Emma och hon är en mini-me så det passar ju utmärkt.
Men det var det jobbigaste beslutet tycker jag personligen,
det som jag trodde skulle vara superenkelt var supersvårt.
Men nästa barn kanske passar att heta något av alla tjejnamn på lista :D
Livia och Polly är favoriter om den blir en till flicka.
pojknamn är lite hemliga för vi har bara 2 st hahaha.
så liiiten juuh..
Ta det lugnt, allt ordnar sig :)
Kommentarer
Trackback
