Dagens fråga..
Hur får man sitt barn att sova i sin egen säng?
Den frågan ställdes på en hemsida idag och disskusioner om uppfostran.
Frågan är ju rätt så intressant i sig själv "Hur får man sitt barn att sova i sin egen säng"
Varför läggar man sitt barn i mammas och pappas säng när den har sin egen säng?
Bygger inte barnet upp trygghet från start med det lilla bebisen kan ta upp i sitt lilla huvud?? och om barnet då får sova i mammas och pappas säng i ett halvår vart tror föräldrar att barnet har hittat tryggheten? Inte i sin säng som den aldrig har sovit i..
Då blir det genast tufft att få h*n att sova i sin egen säng istället att då från början har byggt upp tryggheten i bebisens egna säng.. Eller är jag ute och cyklar?
Jag anklagar ingen för något eller tycker att det är dåligt utan jag bara funderar..
Många använder uttrycket då när dom har haft sitt barn hos sig varje natt för det är "enklast", "dom vill ju inte sova med mamma och pappa när du blir 12-13 år iaf". Lite skämtsam klang och ett leende som INTE rikigt är ett riktigt leende.
Okej jag fattar vad dom menar MEN jag skulle ALDRIG palla det.
Ett barn är ÖVERALLT, varenda pryl i huset kan man genast tänka/säga tex " Kom du ihågnär Kurt tog den här lampan och slängde den i golvet"
Alltså man har sitt barn tätt intill sig, inne i sig,barnet är prio ett och vi föräldrar hamna på plats 2 eller 3..
Här hemma när beslutet togs att vi skulle ha barn så satte jag upp "krav". Kan man kalla det så??
Jaja ni förstår.
1, INGET barn i sängen. Sängen var min och Tommys frizon, om vi skulle kunna få vara Tommy och Emma så behövde vi två en plats och varför inte välja sängen ;) Vi kom in gaaanska snabbt i ett "förhållande" igen efter Ellies ankomst, ett sexliv kunde hittas rätt så snabbt pga att varken jag eller T förknippade Ellie med sängen för där har nog aldrig vart och skapat ett "bebisminne" åt sina föräldrar.
När hon vaknade en gång per natt så tände jag ingen lampa utan jag ammade henne i mörkret, pratade inte utan smekte henne över huvudet.. Hon somnade som en stock igen.
Att ha kommit överens om vad vi anser är viktigt så införde vi rutiner och höll fast vid dom.
Och som mamman så har
jag tänkt mycket på att INTE ta jobbet från Tommy. Bara för att man vet vad som funkar för en själv i en situation med sitt barn så måste pappan oxå få hitta sitt sätt. Jag har ALDRIG sagt "Äh jag gör det" och sen har "tagit" Ellie ifrån honom och gjort det själv. T har fått bygga upp en väldigt stabil relation med sin dotter, han har aldrig sagt " Nej men jag vet inte hur, kan inte du göra det"
Han har hittat sina vägar, vågat gått sina vägar UTAN att jag lägger näsan i blöt :)
Rutiner har vi gjort exakt likadant på men enkla saker som bada, klä henne, göra mat till henne har han fått skött om själv när han har tagit på sig uppgiften.
pappan kan lika mycket som mamman i mina ögon. jag skiter väl i om han sätter på henne en randig tröja och ett par rutiga byxor om han tycker att det passar så får hon ha det fast jag själv inte skulle klä henne så.
Om tröjan är ut och in så säger jag det men om som tex han bäddar hennes säng så är påslakanet avigt så säger väl jag inte det för att påpeka att det vart lite fel, då vänder jag på det och glömmer det sen.
Sen allla faser och skrikperioder så har vi gått på magkänsla. Man kan mer än vad man tror!
När vi har infört rutiner och hon har protesterat så har vi infört dom ändå fast det är skitdrygt att höra henne gråta.. I bakhuvudet så visste vi att det skulle gå över, och om man följer rutinen stenhårt så kommer dom in i den efter 3 dagar typ..
Visst har man grinat för att det är jobbigt, men ingen har väl sagt att det är ett lätt jobb att uppfostra barn!
Hon har vart rutinbarn från tidig ålder och vi har fått sovit hela nätter från en väldigt tidig ålder! Visst har det falerat ibland men hon har alltid kommit in i dom igen för då har vi bara att börja om..
Lillkillen som är på väg kommer få samma uppväxt och förhoppningsvis så blir han lite som sin syster :D
Det finns metoder men många anser att dom är hårda. Det är upp till var och en hur man vill göra och det här passade oss bäst och vi har ju haft och har det jäääääkligt bra! Så utan att ha läst en enda bok utan gått på magkänsla så anser jag att vi har lyckats forma henne till det vi har vart ute efter. Tack vare rutiner och mycket kärlek!!!!
Någon som undrar hur hon är idag så kan jag berätta att hon har inte blivit skadad över det vi har gjort ;) Och nej hon svälte inte heller när hon tidigt började sova hela nätterna utan har alltid legat över kurvan.
Idag så följer hon fortfarande sina rutiner, och att hon sover från ca 19:30-06:30 är vääääldigt uppskattat av hennes föräldrar :) VI får vara bara Emma och Tommy <3
Den frågan ställdes på en hemsida idag och disskusioner om uppfostran.
Frågan är ju rätt så intressant i sig själv "Hur får man sitt barn att sova i sin egen säng"
Varför läggar man sitt barn i mammas och pappas säng när den har sin egen säng?
Bygger inte barnet upp trygghet från start med det lilla bebisen kan ta upp i sitt lilla huvud?? och om barnet då får sova i mammas och pappas säng i ett halvår vart tror föräldrar att barnet har hittat tryggheten? Inte i sin säng som den aldrig har sovit i..
Då blir det genast tufft att få h*n att sova i sin egen säng istället att då från början har byggt upp tryggheten i bebisens egna säng.. Eller är jag ute och cyklar?
Jag anklagar ingen för något eller tycker att det är dåligt utan jag bara funderar..
Många använder uttrycket då när dom har haft sitt barn hos sig varje natt för det är "enklast", "dom vill ju inte sova med mamma och pappa när du blir 12-13 år iaf". Lite skämtsam klang och ett leende som INTE rikigt är ett riktigt leende.
Okej jag fattar vad dom menar MEN jag skulle ALDRIG palla det.
Ett barn är ÖVERALLT, varenda pryl i huset kan man genast tänka/säga tex " Kom du ihågnär Kurt tog den här lampan och slängde den i golvet"
Alltså man har sitt barn tätt intill sig, inne i sig,barnet är prio ett och vi föräldrar hamna på plats 2 eller 3..
Här hemma när beslutet togs att vi skulle ha barn så satte jag upp "krav". Kan man kalla det så??
Jaja ni förstår.
1, INGET barn i sängen. Sängen var min och Tommys frizon, om vi skulle kunna få vara Tommy och Emma så behövde vi två en plats och varför inte välja sängen ;) Vi kom in gaaanska snabbt i ett "förhållande" igen efter Ellies ankomst, ett sexliv kunde hittas rätt så snabbt pga att varken jag eller T förknippade Ellie med sängen för där har nog aldrig vart och skapat ett "bebisminne" åt sina föräldrar.
När hon vaknade en gång per natt så tände jag ingen lampa utan jag ammade henne i mörkret, pratade inte utan smekte henne över huvudet.. Hon somnade som en stock igen.
Att ha kommit överens om vad vi anser är viktigt så införde vi rutiner och höll fast vid dom.
Och som mamman så har
jag tänkt mycket på att INTE ta jobbet från Tommy. Bara för att man vet vad som funkar för en själv i en situation med sitt barn så måste pappan oxå få hitta sitt sätt. Jag har ALDRIG sagt "Äh jag gör det" och sen har "tagit" Ellie ifrån honom och gjort det själv. T har fått bygga upp en väldigt stabil relation med sin dotter, han har aldrig sagt " Nej men jag vet inte hur, kan inte du göra det"
Han har hittat sina vägar, vågat gått sina vägar UTAN att jag lägger näsan i blöt :)
Rutiner har vi gjort exakt likadant på men enkla saker som bada, klä henne, göra mat till henne har han fått skött om själv när han har tagit på sig uppgiften.
pappan kan lika mycket som mamman i mina ögon. jag skiter väl i om han sätter på henne en randig tröja och ett par rutiga byxor om han tycker att det passar så får hon ha det fast jag själv inte skulle klä henne så.
Om tröjan är ut och in så säger jag det men om som tex han bäddar hennes säng så är påslakanet avigt så säger väl jag inte det för att påpeka att det vart lite fel, då vänder jag på det och glömmer det sen.
Sen allla faser och skrikperioder så har vi gått på magkänsla. Man kan mer än vad man tror!
När vi har infört rutiner och hon har protesterat så har vi infört dom ändå fast det är skitdrygt att höra henne gråta.. I bakhuvudet så visste vi att det skulle gå över, och om man följer rutinen stenhårt så kommer dom in i den efter 3 dagar typ..
Visst har man grinat för att det är jobbigt, men ingen har väl sagt att det är ett lätt jobb att uppfostra barn!
Hon har vart rutinbarn från tidig ålder och vi har fått sovit hela nätter från en väldigt tidig ålder! Visst har det falerat ibland men hon har alltid kommit in i dom igen för då har vi bara att börja om..
Lillkillen som är på väg kommer få samma uppväxt och förhoppningsvis så blir han lite som sin syster :D
Det finns metoder men många anser att dom är hårda. Det är upp till var och en hur man vill göra och det här passade oss bäst och vi har ju haft och har det jäääääkligt bra! Så utan att ha läst en enda bok utan gått på magkänsla så anser jag att vi har lyckats forma henne till det vi har vart ute efter. Tack vare rutiner och mycket kärlek!!!!
Någon som undrar hur hon är idag så kan jag berätta att hon har inte blivit skadad över det vi har gjort ;) Och nej hon svälte inte heller när hon tidigt började sova hela nätterna utan har alltid legat över kurvan.
Idag så följer hon fortfarande sina rutiner, och att hon sover från ca 19:30-06:30 är vääääldigt uppskattat av hennes föräldrar :) VI får vara bara Emma och Tommy <3
Kommentarer
Postat av: Linda Westermark
Ni har en helt underbar liten tjej, som är öppen och trygg. Och jag delar dina tankar. Själv fick jag inte två likadana barn. (Du vet ju hur jag brukar säga om synder;-) men jag har kört på samma spår iaf. I dag har jag fortfarande kamper med mig själv om jag gör rätt o.s.v. men jag får mitt svar genom all kärlek jag får av mina barn. Och många saker har jag lärt mig på vägen. Bland annat att man kan välja sina strider och hålla på sådanna saker som är viktigt för en själv och familjen. De var bara lite som spontant blev att läcka ur mig ;-) Kram!
Postat av: Låtta
Jag har gjort precis som er med mina tre barn! Inget barn i sängen för det är som sagt "våran" zon! Mina barn ser sin säng som deras trygghet och dom har sovit nätterna igenom sen de var två månader,sen tycker som sagt vissa att man är hård osv,men för att kunna vårda sin relation behöver man sin egen plats. Jag tror att barnen mår bättre och framförallt så mår man som förälder/par mycket bättre för det är nog påfrestande att bli förälder utan att man har en eller flera ungar i sängen. Keep up the good work! kram å lycka till med gossen i magen!
Trackback
