emmaslillaplats

Jag har lyssnat en hel del på sista tiden, lyssnat och försökt jobba med mig själv. Har försökt att få MER kontakt med mitt inre, inre rösten,"the source" eller nu vad man vill kalla det.
Det är skitsvårt och jag har inte fattat NÄR eller HUR jag vet att jag är på rätt spår, utan jag fortsätter bara att lyssna, se och vara medveten.

Vi åkte till Stockholm över Lördagen för att se Bounce tolkning av Svansjön, grymt bra!!
I alla fall så tog vi vägen via Gävle. Då det är motorväg hela vägen ner: träd, träd, en åker,en röd stuga med vita knutar, lite längre in så var det gårdar med riktigt "gamla" ladugårdar och hästar vandrade i hagen, årstiden är grå och lite snö på backen, solen tittade fram mellan träden, en frusen bäckliknande swischade förbi ögonen. Jag tyckte det var vackert, dom där små röda husen dök upp och ägaren/ägarna förvarar och vårdar deras "gamla" hus så otroligt bra, naturen var en vacker syn mina tankar kretsade kring hur MYCKET liv naturen ger oss och hur givmild den är till alla, djuren bor där, vi människor bor där, vi människor hugger ner träd för att tex bygga oss ett hem och det den gör är att den låter nya träd växa. Naturen är väldigt givmild, det är en rätt så fantastisk sak egentligen!
Tillslut sa jag till T "Den här vägen har jag nog aldrig sett i dagsljus"
"Jo älskling" Fick jag till svar och han berättade dom gångerna vi hade åkt på den vägen.

Hur kom det sig att jag inte har sett det jag såg denna gång? Slutsatsen är väl helt enkelt: Motorvägen var inte målet när jag åkte här, utan vi var på väg någonstans och det gjorde nog så att slutmålet var det ENDA jag såg.

Så det fick mig att fundera om det är så vi fungerar, vi längtar efter det stället vi ska till så mycket att vi glömmer bort att kolla upp och kolla runt på det fina runt omkring. Vi sitter i en bil i tex 7-8 timmar och vi längtar så mycket till slutdestinationen så 7-8 timmar går åt till att ställa frågan "Är vi inte framme snart" "Guuuud vad lång tid det tar" osv, Istället för att se oss omkring och uppleva allt annat.
Det är ju 7-8 timmar som går åt att klaga och vara bitter, är inte det onödigt mycket negativa och jobbiga energier att sända ut när man VET att det gör ju varken bilresan roligare eller kortare?

Det är ju inte många timmar av dagen som går åt utan många timmar av ens liv som går till att missa det vackra!

Förut såg jag bara hur stressat det var i Stockholm, nu såg jag hur fin den staden är och det finns en mysfaktor i den staden med trots avstånd,mycket bilar och blinkande ljus. Alla små resturanger och cafeèr som är öppna till sen kvällar, man har alltid någonstans att ta vägen och det är alltid människor i rörelse!

Mycket om sin egen medvetenhet har jag lyssnat på och NU vet jag att jag har faktiskt kommit en bit på vägen, att vara mer medveten om allt runt omkring mig, uppskatta det som finns.
Och att ge, ge något till någon utan att KRÄVA att få någonting tillbaka, att vara medveten om att du GER och kommer inte få något tillbaka det är nog den finaste gåva du kan ge. Det är pure kindness..

Vill tacka Wayne Dyer för att ha fått mig att inse vilken inverkan en själv har i sitt eget liv och vilka gåvor vi alla sitter med!

A mind at peace, a mind centered and not focused on harming others, is stronger than any physical force in the universe.